1493-1555 German German Renaissance painter, active in Cologne from 1515. Known especially for his portraits, which combine Northern realism with Italian-inspired monumentality and breadth, Bruyn also painted religious works such as the high altar at Essen Cathedral (1522). A portrait of a man and three religious works are in the Philadelphia Museum; many of his works are in Germany.   Related Paintings of Barthel Bruyn :. | Portrait of a Young Woman | Portrait of a Woman | Portrait of a Gentleman | Vanitas Still Life | Portrait of a Lady with her daughter |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Antonio Alice
(23 February 1886 - 24 August 1943) was an Argentine portrait painter. He was awarded the Prix de Rome in 1904. Alice, of Italian descent, was born in Buenos Aires, Argentina. His father, an Italian immigrant, was barely literate. His two sisters, Matilde and Santina, posed for several of his paintings. Expelled from school and considered incorrigible for drawing in his textbooks, Alice went to work as a shoeblack. At the age of 11, while sketching Gaucho portraits between shoe shines, he was discovered by Cupertino del Campo, who went on to become the Director of the National Museum of Fine Arts of Buenos Aires. Del Campo referred Alice to the painter, Decoroso Bonifanti who gave the boy his first painting lesson in 1897. In 1904, he was awarded the Prix de Rome (Premio Roma)and entered the Royal Academy of Painting in Turin, studying under Giacomo Grosso, Francisco Gilardi, and Andrea Tavernier. During his four years at the Academy, he was awarded three Gold Medals.
jean-Baptiste-Simeon Chardin
1699-1779 was an 18th-century French painter. He is considered a master of still life.Chardin was born in Paris, the son of a cabinetmaker, and rarely left the city. He lived on the Left Bank near Saint-Sulpice until 1757, when Louis XV granted him a studio and living quarters in the Louvre.Chardin entered into a marriage contract with Marguerite Saintard in 1723, whom he did not marry until 1731.He served apprenticeships with the history painters Pierre-Jacques Cazes and Noël-Nicholas Coypel, and in 1724 became a master in the Academie de Saint-Luc. Upon presentation of The Ray in 1728, he was admitted to the Academie Royale de Peinture et de Sculpture. The following year he ceded his position in the Academie de Saint-Luc. In November of 1731 his son Jean-Pierre was baptized, and a daughter, Marguerite-Agn's, was baptized in 1733. In 1735 his wife Marguerite died, and within two years Marguerite-Agn's had died as well.Beginning in 1737 Chardin exhibited regularly at the Salon. He would prove to be a 'dedicated academician', regularly attending meetings for fifty years, and functioning successively as counsellor, treasurer, and secretary, overseeing in 1761 the installation of Salon exhibitions. In 1744 he entered his second marriage, this time to Françoise-Marguerite Pouget. The following year a daughter, Angelique-Françoise, was born, but she died in 1746. In 1752 Chardin was granted a pension of 500 livres by Louis XV. At the Salon of 1759 he exhibited nine paintings; it was the first Salon to be commented upon by Denis Diderot, who would prove to be a great admirer and public champion of Chardin's work.Beginning in 1761, his responsibilities on behalf of the Salon, simultaneously arranging the exhibitions and acting as treasurer, resulted in a diminution of productivity in painting, and the showing of 'replicas' of previous works.In 1763 his services to the Academie were acknowledged with an extra 200 livres in pension. In 1765 he was unanimously elected associate member of the Academie des Sciences, Belles-Lettres et Arts of Rouen, but there is no evidence that he left Paris to accept the honor.By 1770 Chardin was the 'Premiere peintre du roi', and his pension of 1,400 livres was the highest in the Academy.In 1772 Chardin's son,